Att kommunicera

Att kommunicera genom dans är enkelt, men att kommunicera med människor är inte så lätt.

Imorgon har jag terminsredovisning i skolan, det är en uppvisning för ettorna och tvåorna i min skola som vi har varje termin där vi visar upp vad vi har lärt oss under en termin. Men eftersom jag har varit skadad så har jag fått en extra uppgift som jag ska visa upp på denna redovisning, och min extra uppgift handlar om just kommunikation.

Jag fick min inspiration av min mamma som visade ett litet klipp från Nyhetsmorgon där Ambra Succi visade en liten förhandsmak på hennes då kommande föreställning, striving to achieve, som var väldigt inspirerande! När jag såg klippet visste jag direkt att jag ville göra något liknande. Sen såg jag den föreställningen med min klasskompis som är med och hjälper till med min extra uppgift.

Men många har frågat mig varför jag valde att ha kommunikation som tema. Det är för att jag har alltid haft svårt med att kommunicera med andra människor förutom när jag pratar om dans eller när jag dansar. Det har alltid varit enkelt och dans har alltid varit en stor del av mitt liv.

Men varför har jag haft svårt att kommunicera med andra människor? Det har jag funderat på väldigt länge. Varför är jag blyg? Varför är inte jag som alla andra med att vara social? När jag var liten och bodde på Gotland kommer jag inte ihåg att jag var blyg. Men när en är liten bryr en sig inte så mycket om något och inte tänker på vad andra tycker. Men när jag flyttade till Nynäshamn och började i en ny klass kommer jag inte heller ihåg att jag var blyg. Sen kom jag på anledningen. När jag började i fyran så bytte jag återigen till en ny skola. På den tiden var jag väldigt tidig i allt, kom in i puberteten osv. Jag var inte blyg först, men sen så hände det massor med saker som jag mådde väldigt dåligt för. Tillslut gick det så långt till att jag bara gick en halv termin och sen bytte jag skola igen. Jag kom ihåg att jag inte vågade berätta för mina föräldrar över att jag mådde dåligt, så för att berätta så "råkade" jag skicka fel till min mamma för att hon skulle få reda på hur jag mådde. 

Sen när jag bytte skola så vart jag blyg och umgicks med människor som var väldigt utåt och öppna, så då vart det automatiskt att jag vart den blyga och var den som alltid var tyst. Men jag tänkte inte så mycket på det vid grundskolan utan mer när jag började i gymnasiet, när jag fick träffa helt andra människor. Alla var så trevliga och öppna och bara var helt enkelt sociala. Alla var väldigt allmänbildade och visste väldigt mycket om politik som jag aldrig hade intresse för förens nu. Jag är så van att prata om dans och hockey för att det var de ända som jag hade i mitt huvud och när jag fick träffa andra som inte hade det i sitt huvud så ville jag bara passa in och försökte för mycket till att passa in än att bara vara.

Men nu har jag insett att jag inte riktigt orkar bry mig om vad andra tycker och tänker om mig negativt. Utan jag försöker bara visa vem jag är, klyschigt men det är sant.